Trumpetaren Michael Sarian släpper Portishead-covern "Glory Box" i förväg till sitt nya album ESQUINA på Greenleaf Records

Trumpetaren Michael Sarian är en veteran av en mängd ikoniska jazzscener, från Kennedy Center till Blue Note, till Montreux Jazz Festival. Han är en etablerad kompositör och improvisatör som har flera utgåvor på 577Records, inspelningar med Olec Mün på piano och coffee records, och med sin egen kvartett på ears&eyes och Shifting Paradigm Records. Han spelar på sin egen anpassade "SARIAN"-munstycke, tillverkad i Frankrike av Atelier Donat. Och han är eftertraktad och outtröttlig som sideman, och spelar på arenascener med hushållsnamn popgrupper.

På sin senaste skiva, Esquina, leder den Toronto-födde, Buenos Aires-uppvuxne och NYC-baserade musikern sin kvartett genom mer än femtiofem minuter av fascinerande, hörn-vändande jazzutforskning som kommer att glädja fans av Miles Davis' elektriska period och Jeff Parkers ETA IVtet.

Det som är särskilt anmärkningsvärt – – förutom den anmärkningsvärda musiken själv – är att Sarian arbetar här med samma musiker som han har arbetat med på sina tidigare tre utgåvor. Dessa skivor var mer eller mindre verk av kammarjazz, mestadels akustisk, fylld med vackra och klara melodier, och drar jämförelser med artister som ECM-veteranen Kenny Wheeler. Esquina är emellertid en avsiktlig och djärvt skarp vändning till pulserande jazzfusion, markerad av vild, Jon Hassell-esque bearbetad trumpet, synthesizers och elektriska organ och pianon, och galloping rytmer som inte skulle vara på plats på Agharta eller On the Corner.

Född ur Sarians behov av att utmana sig själv och sina medarbetare, är musiken som utgör Esquina inspelad med mycket lite eller inga repetitioner och följer grafiska partitur som bildades utifrån teckningar och skisser som Sarian gjorde under ledig tid medan han var ute på en fyra månader lång arenaturné som sideman i ett popband. I inte så liten utsträckning kan Esquina då ses som en sorts skuggarbete. Oavsett om det var medvetet, intuitivt eller någonstans däremellan, svarade Sarian på dessa månader av mainstreampopmusik och en rigid turnéschema med experiment, äventyr och lek. Och i inte så liten utsträckning svarade han på den stabilitet han själv hade byggt upp genom att spela med Nathan Ellman-Bell, Marty Kenney och Santiago Leibson. Sarian kunde naturligtvis ha samlat en annan grupp, specifikt utformad för att leverera den estetik han hade i åtanke. Men genom att mana fram en omvälvning ur denna etablerade besättning, infuserar han Esquina med en känsla av djup men lekfull utmaning, och bygger på den närapå telepatiska känsla som dessa spelare delar.

Som artist är Michael Sarian allt annat än stationär. Han är på rörelse, andligt ritande och följer sin egen väg. Och Esquina är en vändpunkt.

Om spåret säger Sarian: "Jag växte upp med att höra Portisheads Glory Box – jag var ett barn när det släpptes, och sedan blev det en del av popkulturens tyg, och det visades överallt på TV och i filmer, och det fastnade alltid hos mig. Blandningen av själfulla vokaler och trip-hop-beats kändes unik. Medan jag arbetade på Esquina, insåg jag att spåret kunde passa riktigt bra inom den mer improviserade, löst strukturerade experimentella ljud jag utvecklade. Den emotionella stämningen och den atmosfäriska kvaliteten på originalet verkade som något jag kunde tolka om på ett fräscht sätt. Det kändes som en perfekt möjlighet att omarbeta en sång som hade varit med mig så länge, samtidigt som jag tog den i en ny riktning."