Arlistons ‘Disappointment Machine’ existerar i liminala ögonblick av förlust, förvirring och begär

Arliston är den London-baserade duon Jack Ratcliffe (sångare/instrumentalist) och George Hasbury (instrumentalist/producent), som har släppt singlarna ‘Monks of Lindisfarne’, ‘Vertical’ och ‘What Did I Think Would Happen’ i uppbyggnaden till deras debutalbum Disappointment Machine (utgiven den 7 februari 2025). Nu ansluter den otroliga titellåten till denna rad av introspektiva och intima stycken för att ytterligare fullborda den emotionella världsbyggnaden som Arliston utför så väl.

Singeln ‘Disappointment Machine’ genomsyras av en känsla av förlust, förvirring och begär. Den kretsar kring den relaterbara idén om att upprepa beteendemönster som många av oss faller in i, antingen det är av val, olycka eller enkel vägran att förändras. Medan vi kanske har en mer nyanserad förståelse för detta idag, gäller denna idé fortfarande i många situationer och det är en som slår an för Arlistons senaste albumspår ‘Disappointment Machine’.

Som bandet förklarar, “Denna låt handlar om det upprepade beteendemönstret som leder mekaniskt och ofrånkomligen till besvikelse. Den försöker också att sätta in faktum i sammanhang att det är ett ‘litet problem’ och inte har någon betydelse, men trots försöken att minimera det, förblir känslorna desamma.”‍

Det är den påtagliga bilden av att försöka hänga sina problem på en krok som visar bandets originella uttrycksfulla låtskrivande. Självbeskrivna som “sad song specialists”, fångar låtar som ‘Disappointment Machine’ “liminal moments” av isolerad osäkerhet under den särskilt svåra tiden i livet, vår sena tjugo- och tidiga trettiotal. Oavsett om lyssnarna går igenom striden just nu, förväntar sig vad som kommer, eller reflekterar över förvirringen i deras förflutna, är relaterbarheten i Arlistons låtskrivande obestridlig.

Förutom att vara ett fristående konstverk, passar denna låt in i den bredare berättande bågen i albumet, som kommer att ta lyssnarna på en emotionell resa från initial, förödande hjärtesorg till något som gränsar till acceptans… till och med en liten glimt av hopp. Det enda sättet att komma dit är att gå igenom och som Ratcliffe medvetet förklarar, att stanna kvar i samma cyklar “doesn’t work. It won’t ever stop you from feeling the way you’re feeling.”

‘Disappointment Machine’ åtföljs också av en suggestiv musikvideo, regisserad av de nyligen examinerade Screenology-studenterna regissören Meriwether Freya Lewis och producenten Milly Ruston, som fångar en unik blandning av humor och introspektion. Filmen, som är inspelad i Bristol, följer en munk, spelad av Cailum Carragher, som lämnar det tysta sanktuariet i sitt kloster i jakten på något mer - bara för att upptäcka att den kontakt han söker kan vara en illusion. Inspirerad av den amish-traditionen Rumspringa, reflekterar berättelsen den lockande känslan av äventyr och världsliga upplevelser, samtidigt som den antyder den bestående dragningskraften av ensamhet och andlig tillfredsställelse. Arliston jämför munken resa med låtens tema om att söka kontakt med en intensitet som ibland kan göra oss blinda för sanningen om personen, eller målet, i andra änden.

Samarbetet med Freya och hennes team tillät Arliston att fokusera enbart på berättande, och resultatet är ett vackert balanserat stycke som blandar humor med äkta självreflektion. Denna tankeväckande utforskning av “dårars guld” speglar perfekt Arlistons introspektiva musikstil, och förvandlar en enkel berättelse till en kraftfull metafor för att hitta mening i oväntade platser.

Gruppens nyckelinfluenser som The National, Bon Iver och Damien Rice kommer igenom i deras varierande element och krispiga produktion, och drar ut vad de kärleksfullt kallar “hardcore misery”.

Arliston, Disappointment Machine, Officiell musikvideo: 

‍