Scott C. Parks debutalbum, Crossing The Line, släpps den 23 maj

Scott C. Parks debutfullängdsalbum, Crossing the Line, är ett rått, djupt personligt verk som
landar med tyst förtroende och obestridlig autenticitet.

Scott tillät detta album att utvecklas organiskt, skapande en eklectisk men fokuserad indie-rockskiva,
fri från genreramarna. Det finns en varmhet och lössläpande här - tänk på Wilcos Yankee Hotel Foxtrot och tidiga Pavement, men med en melodisk känsla som drar från Nirvana och tidiga Sheryl Crow.
Hotel Foxtrot och tidig Pavement, men med en melodiös känslighet som hämtar från Nirvana och tidig
Sheryl Crow.

Varje spår känns som det är hemma, spelat med samverkan av ett väloljat liveband snarare än ett polerat studiomaskin. Och medan Scott hänvisar till influenser som John Frusciante till Courtney Barnett,
känns albumet tydligt hans eget, rotat i personliga berättelser och format av en vilja att följa musikaliskt instinkt snarare än trend.
Albumtiteln Crossing the Line bär flera lager, var och en utforskat med lyrisk precision. Första halvan av albumet handlar om den praktiska slöjan av vardagslivet och den mänskliga upplevelsen, att korsa gränsen från ungdom till vuxenhet, medan den andra halvan handlar om övergången från tro till skepticism. Det är djupt autobiografiskt, men aldrig avskräckande, Scotts reflektioner är specifika men allmänt resonerande.
En av de mer poetiska trådarna kommer från hans familjära sjömanstradition. "Korsa gränsen" syftar inte bara på personliga trösklar, utan också på en gammal handelsflottans ceremoni för sjömän som korsar ekvatorn, där roller är ombytta och traditioner hedras.

Albumtiteln Crossing the Line bär flera lager, var och en utforskad med lyrisk nyans. Den första
halva albumet handlar om det pragmatiska slitet i det dagliga livet och den mänskliga upplevelsen, att korsa gränsen
från ungdom till vuxenålder, medan den andra halvan handlar om övergången från tro till skepticism. Det är
djupt autobiografisk, men aldrig främmande, Scotts reflektioner är specifika men universellt resonanta.

Öppningslåten och sista singeln “Crossing the line”, är en meditation över själsslitna rutiner i vuxenlivet,
arbeta på en daglig stund, jaga finansiering, hålla fast vid kreativa drömmar genom trötthetens dimma. Versen är fylld med vits (en enorm "Don't Stop Believin'"-joke i vers två) och gitarrsolot är, enligt Scotts ord, "som en slunga rälsbana", spännande, explosivt och djupt tillfredsställande.

‘Rose Pink Sky’ behandlar mest poängligt Scotts förlust av tro och blir albumets tema i centrum: " 'med alla kristna som tittar, himlen hangar på en tråd / jag gav mitt liv till Jesus och det kom tillbaka till mig dödt".
arbeta med en dagjobb, jaga finansiering, hålla fast vid kreativa drömmar genom trötthetens dimma. Den
texterna är fyllda med vits (en stor 'Don't Stop Believin''-skämt i vers två) och gitarrsolot är, i
Scotts ord, “like a slingshot rollercoaster launch”, upphetsande, explosiv och djupt tillfredsställande.
Vad som gör Crossing the Line särskilt är hur obesvärat det känns, Scott C. Park försöker inte imponera med studiomagiska trick eller poetiska grandstanding. Han berättar bara sin historia, om det är om att förlora tro, släppa taget om bekvämligheten eller försöka skriva en gitarrsolot som låter som att skrika i Hebridernas vind, och bjuder in dig att hitta din egen reflexion i det.
albumets tematiska mittpunkt: "med alla kristna som tittar, himlen hänger i en tråd / jag gav
mitt liv till Jesus och det kom tillbaka till mig död".

Vad som gör Crossing the Line speciellt är hur odramatiskt det känns, Scott C. Park försöker inte imponera
han med studio-trollkonst eller poetisk grandstanding. Han berättar helt enkelt sin historia, vare sig det handlar om att förlora tron, släppa taget om komforten eller försöka skriva en gitarrsolo som låter som att skrika ut i den Hebridiska vinden, och bjuder in dig att hitta din egen reflektion i den.